Killer instinct!
Nu var det några dagar sedan jag att ner och skrev här. Det har varit helg och Alex och jag har haft det gött :) Alex har börjat hårdplugga för hans sista Tenta det här året! Och jag har underhållit mig med att shoppa julisar och baka julgottis.
Nu ska jag berätta hur jag drabbades av fredagens galna storm. Helt galet!!!
Fredagen den 9/12-2011 kommer vara en sån där dag som jag alltid kommer att minnas. Jag kommer minnas vad jag åt, vem jag umgicks med,hur jag tänkte och vad som hände minut för minut.
Dagen började i normalt tempo. Det var ju fredag så jag hoppade frukosten hemma för vi äter en gemensam fredagsfrukost på jobbet. Så jag hade lite extra tid över så jag spanade in vädret och såg att det var en mycket otrevlig storm på väg in. Inte bra tänkte jag, med tanke på att vi skulle ut och fira med jobbet på kvällen. Jag åkte till jobbet i spökregnet och blåsten. Vägen från bussen till huset där vi jobbar tog dubbelt så lång tid på grund av blåsten!
Dagen på jobbet var intensiv och det var tvära kast hela tiden och jag hade tokmycket att göra och det finns inte tillräckligt med tid! Jag skulle smita hem tidigare på grund av kvällens festligheter. Så jag planerade att gå vid 15 men jag kom inte iväg förens kvart över tre.
Jag hann precis med bussen och var asnöjd med det, gött tänkte jag nu kommer jag hem skapligt. Jennifer och Mattias skulle komma hem till oss två timmar innan allt började på kvällen. Vi skulle dricka drinkar osv. Så det kändes gött att få komma hem skapligt så jag hann fixa allt och hinna med att vila en stund.
Men det blev inte riktigt så. När jag sprang mot bussen så tyckte jag att det var ovanligt mycket bilar som körde mot Lindholms bron, och de körde väldigt sakta. Men jag tänkte inte mer på det utan sprang så jag precis hann med bussen. Väl på bussen så åker man första biten i en bussfil, så där var det inga konstigheter. Men när vi kom ut i det allmänna körfältet så var det stopp! Vi kröp några meter i taget och emellan de meterna så stod vi still. Shit! tänkte jag, jag kommer bli sen hem, inte bra. Jag fattade inte varför de var så tjockt med trafik. Då sa en tjej bredvid mig att Älvsborgsbron hade varit avstängd sedan halv två samma dag. Så all trafik från Hisingen osv över till resten av Göteborg, gick via Lindholmsbron och en tunnel. Men Lindholmsbron var närmast. Jag ringde Alex och sa att det var stopp i trafiken och en bo var avstängd och att jag skulle bli sen.
Så det var tjockt av trafik och det blåste så hårt och regnet kom från alla håll! I början så ville jag att busschauffören skulle öppna dörrarna så vi kunde gå, för det skulle gå fortare. Men i efterhand så är jag glad att han inte gjorde det. För jag skulle blåst över kanten och ner i vattnet om jag gått över Lindholmsbron.
Efter 60 minuter så kom vi fram till Nordstan. Den resan tar vanligtvis 10 minuter, max! Jag hoppade av bussen (jag satt på 16 och den går åt ett annat håll efter Nordstan) och gick snabbt mot Centralstationen. Jag velade hela tiden om jag skulle ta vagnen eller en buss mot Olskrokstorget. Min buss 17 skulle inte gå än på ett tag och 17 måste ta sig över Lindholmsbron och alla bussar och spårvagnar därifrån var kraftigt försenade.
Jag bestämde mig för att ta 515 till Svingeln, det var en hållplats bort. Jag tänkte ett steg närmare
hem. Väl på Svingeln så velade jag ingen om jag skulle stå där och vänta på 17 eller ta en spårvagn. Regnet öste ner och man kunde knappt stå stilla för att det blåste så mycket. Jag hade tagit mitt stora golfparaply som jag fått av Volvo dagen till ära. det ska vara stormsäkert så jag tänkte, det blir bra. Men det var inte stormsäkert. Det var så stort, så jag sprang som en vante efter det när jag försökte få kontroll på det.
Jag bestämde mig för att ta en buss till Östra sjukhuset. Det är en ganska kort sträcka mellan Östra Sjukhuset och där vi bor. Jag har powerwalkat där många gånger, men då brukade jag gå åt motsatt håll för att undvika de hemskt långdragna backarna. Men det var inget jag tänkte så mycket på nu. Jag visste att det skulle gå en 17 buss 16 över och jag skulle vara framme 14 över. Så jag tog en chansning, men den misslyckades, vi kom fram 17 över. Fan tänkte jag, men jag ger fan inte upp här! Jag ska hem! Nästa buss skulle gå och 20 minuter, jag hade inte tid att stå där i 20 minuter. Men jag tänkte "Jag bryter ihop när jag kommer hem, nu passar det helt enkelt inte!
"Så jag ringde Alex och bad honom kolla Västtrafiks hemsida på news om förseningar. Han sa att det hade hänt något och att det var förseningar. Då flippade jag. Jag typ skrek "Att det är något som har hänt,!! Ja det är klart det har, brohelveten är ju avstängd!" . Inte mitt bästa drag kanske, Han ville ju hjälpa men ja, det funkade helt enkelt inte... Jag var sjukt frustrerad att det fick mig att lacka ur lite lätt :P
Iaf. Jag tänkte att det här går inte, jag kan inte stå här. Så jag bestämde mig för att gå hem, det fick bära eller brista jag skulle hem! Min första tanke var på min Marc Jacobs väska, den får inte bli blöt, så jag knölade av mig jackan och tog på mig väska och sedan på med jackan. jag såg då höggravid ut och det var inte så bekvämt att röra sig, men väskan var säker. Sedan upp med luvan och upp med paraplyet som sköld.
Det var ju mörkt ute och det är skog på båda sidorna om vägen och jag såg typ ingenting förutom lite vid varje gatlyse. Jag gick ut från busskuren och började traska hemåt. Det blåste galet mycket och regnet piskade ner. Det dånade så mycket så jag hörde inte bilar eller nåt. Jag borrade ner huvudet bakom paraplyet och gick, sen tog det stopp, knäpp som jag var så fortsatte jag gå, men det var stopp. Då tittade jag upp och insåg att jag hade gått rakt in i ett träd med stora tjocka grenar och det var därför jag inte kom nån vart. Väldigt komiskt så här i efterhand, men just då så svor jag åt trädet och sa nåt i stil med "Vad fan måste du stå här, jävla träd" Ja, jag rundade trädet och gick längs med vägen. Det åkte flera bilar förbi mig och jag började tänka, att de kan väl stanna och plocka upp mig, de ser ju hur jobbigt det är att gå. Så jag började göra några små försök till att lifta men jag lyckades inget vidare. Så jag bestämde mig för att gå istället.
Jag gick och gick och gick och jag blev bara kallare och det blåste bara mer och mer. Och jag började faktiskt tänka på om jag skulle lyckas komma hem, eller om det skulle ta slut här. Ärligt alltså, jag har aldrig varit med om liknande. Jag som kan tända till för ganska lite, var faktiskt lugn från början till slut, förutom när jag gick in i trädet och pratade med Alex då. Jag var samlad och bara skulle ta mig hem på ett eller ett annat sätt.
När jag hade gått halvvägs av sträckan hem i med uppförsbacke hela tiden så fick jag tillslut nog. Jag vägrar gå, sa jag till mig själv, jag vägrar gå!. Då hade jag kanske 200-300 meter hem, men det var ännu brantare uppförsbacke och jag var trött, kall, blöt och inte på humör längre.
Det fanns ett övergångsställe, jag såg en bli komma, så jag gick ut på övergångsstället och stannade mitt i vägen och satte upp min högra hand. Bilen stannade och jag gick mot passagerardörren och tjejen som körde bilen vevade ner fönstret. Jag frågade " Snälla får jag åka med dig till Studiegången, jag är så blöt och kall och jag vill inte gå mer!, Du får 100 kr om du vill, snälla" Hon satt i telefon och hade två barn i baksätet, men hon sa "ja det kan du få". Fattar ni lyckan :) Jag slapp gå. Jag knölade in ,mig i bilen med paraply och allt. Och sedan skjutsade hon mig de 200-300 meterna upp för backen. Jag tackade henne typ 1000 gånger och ville ge henne nåt för besväret, men hon ville inte ha något. Jag sprang som en dåre hela vägen från busshållplatsen upp till lägenheten.
När jag kom innanför dörren så släppte allt på en gång. Tårarna sprutade för jag var förbannad, ledsen, stressad och sur över att jag var svettig och varm och mitt hår såg ut som skit och Jennifer och Mattias skulle komma 20 min senare. Som tur var var de också sena.
Men det tog mig alltså en timma och 40 minuter att ta mig hem den dagen, normalt tar det 20 till 25 minuter. Jag åkte 3 bussar, gick ute i det hemska vädret och blev halvt dränkt och bortblåst och liftade mig hem. Det var int kul och det är inget jag någonsin vill uppleva igen. Iaf inte när man ska bort samma kväll.
Men kvällen blev bra. Trots all skit, så fick jag till både mig själv, hår och outfit. Vi förfestade, blev en aning sena pga vädret men vi hade en så sjukt kul :)
Nu ska jag berätta hur jag drabbades av fredagens galna storm. Helt galet!!!
Fredagen den 9/12-2011 kommer vara en sån där dag som jag alltid kommer att minnas. Jag kommer minnas vad jag åt, vem jag umgicks med,hur jag tänkte och vad som hände minut för minut.
Dagen började i normalt tempo. Det var ju fredag så jag hoppade frukosten hemma för vi äter en gemensam fredagsfrukost på jobbet. Så jag hade lite extra tid över så jag spanade in vädret och såg att det var en mycket otrevlig storm på väg in. Inte bra tänkte jag, med tanke på att vi skulle ut och fira med jobbet på kvällen. Jag åkte till jobbet i spökregnet och blåsten. Vägen från bussen till huset där vi jobbar tog dubbelt så lång tid på grund av blåsten!
Dagen på jobbet var intensiv och det var tvära kast hela tiden och jag hade tokmycket att göra och det finns inte tillräckligt med tid! Jag skulle smita hem tidigare på grund av kvällens festligheter. Så jag planerade att gå vid 15 men jag kom inte iväg förens kvart över tre.
Jag hann precis med bussen och var asnöjd med det, gött tänkte jag nu kommer jag hem skapligt. Jennifer och Mattias skulle komma hem till oss två timmar innan allt började på kvällen. Vi skulle dricka drinkar osv. Så det kändes gött att få komma hem skapligt så jag hann fixa allt och hinna med att vila en stund.
Men det blev inte riktigt så. När jag sprang mot bussen så tyckte jag att det var ovanligt mycket bilar som körde mot Lindholms bron, och de körde väldigt sakta. Men jag tänkte inte mer på det utan sprang så jag precis hann med bussen. Väl på bussen så åker man första biten i en bussfil, så där var det inga konstigheter. Men när vi kom ut i det allmänna körfältet så var det stopp! Vi kröp några meter i taget och emellan de meterna så stod vi still. Shit! tänkte jag, jag kommer bli sen hem, inte bra. Jag fattade inte varför de var så tjockt med trafik. Då sa en tjej bredvid mig att Älvsborgsbron hade varit avstängd sedan halv två samma dag. Så all trafik från Hisingen osv över till resten av Göteborg, gick via Lindholmsbron och en tunnel. Men Lindholmsbron var närmast. Jag ringde Alex och sa att det var stopp i trafiken och en bo var avstängd och att jag skulle bli sen.
Så det var tjockt av trafik och det blåste så hårt och regnet kom från alla håll! I början så ville jag att busschauffören skulle öppna dörrarna så vi kunde gå, för det skulle gå fortare. Men i efterhand så är jag glad att han inte gjorde det. För jag skulle blåst över kanten och ner i vattnet om jag gått över Lindholmsbron.
Efter 60 minuter så kom vi fram till Nordstan. Den resan tar vanligtvis 10 minuter, max! Jag hoppade av bussen (jag satt på 16 och den går åt ett annat håll efter Nordstan) och gick snabbt mot Centralstationen. Jag velade hela tiden om jag skulle ta vagnen eller en buss mot Olskrokstorget. Min buss 17 skulle inte gå än på ett tag och 17 måste ta sig över Lindholmsbron och alla bussar och spårvagnar därifrån var kraftigt försenade.
Jag bestämde mig för att ta 515 till Svingeln, det var en hållplats bort. Jag tänkte ett steg närmare
hem. Väl på Svingeln så velade jag ingen om jag skulle stå där och vänta på 17 eller ta en spårvagn. Regnet öste ner och man kunde knappt stå stilla för att det blåste så mycket. Jag hade tagit mitt stora golfparaply som jag fått av Volvo dagen till ära. det ska vara stormsäkert så jag tänkte, det blir bra. Men det var inte stormsäkert. Det var så stort, så jag sprang som en vante efter det när jag försökte få kontroll på det.
Jag bestämde mig för att ta en buss till Östra sjukhuset. Det är en ganska kort sträcka mellan Östra Sjukhuset och där vi bor. Jag har powerwalkat där många gånger, men då brukade jag gå åt motsatt håll för att undvika de hemskt långdragna backarna. Men det var inget jag tänkte så mycket på nu. Jag visste att det skulle gå en 17 buss 16 över och jag skulle vara framme 14 över. Så jag tog en chansning, men den misslyckades, vi kom fram 17 över. Fan tänkte jag, men jag ger fan inte upp här! Jag ska hem! Nästa buss skulle gå och 20 minuter, jag hade inte tid att stå där i 20 minuter. Men jag tänkte "Jag bryter ihop när jag kommer hem, nu passar det helt enkelt inte!
"Så jag ringde Alex och bad honom kolla Västtrafiks hemsida på news om förseningar. Han sa att det hade hänt något och att det var förseningar. Då flippade jag. Jag typ skrek "Att det är något som har hänt,!! Ja det är klart det har, brohelveten är ju avstängd!" . Inte mitt bästa drag kanske, Han ville ju hjälpa men ja, det funkade helt enkelt inte... Jag var sjukt frustrerad att det fick mig att lacka ur lite lätt :P
Iaf. Jag tänkte att det här går inte, jag kan inte stå här. Så jag bestämde mig för att gå hem, det fick bära eller brista jag skulle hem! Min första tanke var på min Marc Jacobs väska, den får inte bli blöt, så jag knölade av mig jackan och tog på mig väska och sedan på med jackan. jag såg då höggravid ut och det var inte så bekvämt att röra sig, men väskan var säker. Sedan upp med luvan och upp med paraplyet som sköld.
Det var ju mörkt ute och det är skog på båda sidorna om vägen och jag såg typ ingenting förutom lite vid varje gatlyse. Jag gick ut från busskuren och började traska hemåt. Det blåste galet mycket och regnet piskade ner. Det dånade så mycket så jag hörde inte bilar eller nåt. Jag borrade ner huvudet bakom paraplyet och gick, sen tog det stopp, knäpp som jag var så fortsatte jag gå, men det var stopp. Då tittade jag upp och insåg att jag hade gått rakt in i ett träd med stora tjocka grenar och det var därför jag inte kom nån vart. Väldigt komiskt så här i efterhand, men just då så svor jag åt trädet och sa nåt i stil med "Vad fan måste du stå här, jävla träd" Ja, jag rundade trädet och gick längs med vägen. Det åkte flera bilar förbi mig och jag började tänka, att de kan väl stanna och plocka upp mig, de ser ju hur jobbigt det är att gå. Så jag började göra några små försök till att lifta men jag lyckades inget vidare. Så jag bestämde mig för att gå istället.
Jag gick och gick och gick och jag blev bara kallare och det blåste bara mer och mer. Och jag började faktiskt tänka på om jag skulle lyckas komma hem, eller om det skulle ta slut här. Ärligt alltså, jag har aldrig varit med om liknande. Jag som kan tända till för ganska lite, var faktiskt lugn från början till slut, förutom när jag gick in i trädet och pratade med Alex då. Jag var samlad och bara skulle ta mig hem på ett eller ett annat sätt.
När jag hade gått halvvägs av sträckan hem i med uppförsbacke hela tiden så fick jag tillslut nog. Jag vägrar gå, sa jag till mig själv, jag vägrar gå!. Då hade jag kanske 200-300 meter hem, men det var ännu brantare uppförsbacke och jag var trött, kall, blöt och inte på humör längre.
Det fanns ett övergångsställe, jag såg en bli komma, så jag gick ut på övergångsstället och stannade mitt i vägen och satte upp min högra hand. Bilen stannade och jag gick mot passagerardörren och tjejen som körde bilen vevade ner fönstret. Jag frågade " Snälla får jag åka med dig till Studiegången, jag är så blöt och kall och jag vill inte gå mer!, Du får 100 kr om du vill, snälla" Hon satt i telefon och hade två barn i baksätet, men hon sa "ja det kan du få". Fattar ni lyckan :) Jag slapp gå. Jag knölade in ,mig i bilen med paraply och allt. Och sedan skjutsade hon mig de 200-300 meterna upp för backen. Jag tackade henne typ 1000 gånger och ville ge henne nåt för besväret, men hon ville inte ha något. Jag sprang som en dåre hela vägen från busshållplatsen upp till lägenheten.
När jag kom innanför dörren så släppte allt på en gång. Tårarna sprutade för jag var förbannad, ledsen, stressad och sur över att jag var svettig och varm och mitt hår såg ut som skit och Jennifer och Mattias skulle komma 20 min senare. Som tur var var de också sena.
Men det tog mig alltså en timma och 40 minuter att ta mig hem den dagen, normalt tar det 20 till 25 minuter. Jag åkte 3 bussar, gick ute i det hemska vädret och blev halvt dränkt och bortblåst och liftade mig hem. Det var int kul och det är inget jag någonsin vill uppleva igen. Iaf inte när man ska bort samma kväll.
Men kvällen blev bra. Trots all skit, så fick jag till både mig själv, hår och outfit. Vi förfestade, blev en aning sena pga vädret men vi hade en så sjukt kul :)
Kommentarer
Trackback
